Flänga hit och dit
Jösses vad lång min trendspotting blev. Nästan 600 ord! Men varenda ord är värt att vara med. Den slutsatsen kom jag fram till efter att ha läst igenom texten så många gånger att jag helst inte vill se den igen på ett tag.
Dagen har varit händelserik. Åkte hem från Erik med buss kl 07.10, käkade frukost och sprang iväg till Louise för att projektarbeta kl 08.45. Vi jobbade på som galningar och fick en mycker gjort tills jag behövde smita strax efter kl 14.00 för att hoppa på bussen till stan 14.30 där jag mötte upp min far. Vi strosade sedan runt på stan, helt handfallna när det gällde idéer till presenter att köpa till min mor som fyller år imorrn. Ute i sista minuten? Nej nej. Vi lyckades få ihop lite grejer som det blev till att åka till BC-Reklam för att slå in. Vi kunde ju inte göra det hemma och riskera att mamma skulle komma på oss. Sen åkte jag med 17.00-bussen hem igen och satte mig för att finjustera min trendspotting. Det är klart. Nu ska jag bara hoppa på en buss igen för att åka till Erik. Ska till frisören tidigt imorrn, då är det lämpligt att sova två minuter därifrån. Efter det är det projektarbete som gäller igen. Full rulle!
Trendspotting – digitalkameror
Jag har en. Min bror har en. Många av mina kompisar har varsin; en digital kompaktkamera. De blir bättre och bättre samtidigt som de blir billigare och billigare. Denna trend har jag funnits bland oss i flera år nu och förstärks hela tiden av webbsidor som Facebook och Bilddagboken, där människor uppmanas att lägga ut sina liv för allmän beskådan. Är man inte trendig och har en digitalkamera kan man inte lägga upp sina bilder och man blir därmed omodern och ointressant. Eller?
Analoga döden?
Jag var på öppet hus på medieprogrammet i Skövde för inte så länge sedan. På presentationen där man skulle rekrytera de nervösa och förvirrade niorna berättade programledaren att 95 % av fotoutbildningen på medieprogrammet idag är digital. Så var det även när jag gick där. Mörkrummet var något otroligt spännande och att byta film i de gamla systemkamerorna var nervöst och svårt. Jag har fyra filmrullar, med minst sex år på nacken, liggandes hemma i en låda. Antagligen kommer de aldrig att bli använda trots att jag har flera analoga kameror som är riktigt bra. Jag tycker det är jätteroligt att få hålla nyframkallade kort i handen men ändå använder jag aldrig de kamerorna. Jag vet att det är fler som känner samma sak och det går faktiskt att ändra på.
Privata döden?
Alla bilder som tas med en digitalkamera hamnar, såvida de inte raderas, i en mapp i en dator. Sedan lägger man upp dem på olika sajter på nätet. De bilder som inte hamnar där är oftast inte värda att skåda. (Man kan ju faktiskt, om man har ett tillräckligt stort minneskort, ta nästintill oändligt många bilder, så vad gör det om nio av tio blir extremt dåliga?). Men på senare tid har någonting hänt. Trenden med scrapbooking startade för några år sedan i USA och blir allt populärare i Sverige. Håller fotoalbumen på att höja sin status i hemmen igen, bättre och snyggare än förra gången?
Kompaktkameradöden?
Min nuvarande digitalkamera köpte jag för ett halvår sedan. Kameran är en Sony som stoltserar med 8.1 megapixel. Den senaste kameramobilen från Sony Ericsson stoltserar med… just det, 8.1 megapixel! De flesta som äger en digital kompaktkamera använder långt ifrån alla kamerans funktioner. Jag tror att de flesta är nöjda bara de kan ändra blixt/inte blixt, ljuskänslighet och skärpa. Mer behöver inte en amatör om han bara tar kort för nöjes skull. För Bilddagbokens skull. De funktionerna tror jag snart kommer att finnas i de flesta mobilkameror, som dessutom verkar öka antal pixlar för varje ny modell som kommer. Konsekvensen av detta blir troligtvis en motvilja att ta med sig sin vanliga digitalkamera. Det tar trots allt plats och tynger ner väskor och fickor. Dessutom är det en sak mindre att hålla reda på.
Mina funderingar får mig att tro att den digitala kompaktkameran gradvis kommer att förlora sin ställning i hushållen. Kan man ta med sig en teknisk pryl (mobiltelefon) istället för två (mobiltelefon och kamera) gör man det. Längtan efter tryckta foton i fotoalbum ökar också hela tiden, har jag uppfattat det som. Man kan naturligtvis skriva ut sina digitala bilder på fotopapper men visst var det lättare när man bara lämnade in en filmrulle till fotobutiken och kunde hämta ut den en timme senare? Bland mina vänner minskar användandet av t.ex. Bilddagboken varje dag. Även jag har upptäckt att jag mer och mer har tappat intresset för andras vardag i bilder. Mina bilder blir härmed mer privata och ska hädan efter in i fotoalbum som jag kan visa för mina barn och barnbarn någon gång i framtiden!
Reflektion – The Long Tail
Jag har aldrig ansett mig vara en mainstream-människa. Jag lockas oftast inte av hårt marknadsförda produkter, jag snarare skyr dem. Musiken som spelas på radio tål jag inte och lyssnar därför sällan på radio. Jag vill styra själv vad jag lyssnar på. Därför kändes det som att jag lika gärna kunde ha skrivit ”The Long Tail”. Orden var som tagna rakt ur min hjärna, publicerade i någon annans namn.
Självklart lockar ”rekommendationer” den potentielle kunden till upplevelser han aldrig skulle ha fått annars. När jag handlar på nätet (vanligtvis musik men även film, böcker och spel) klickar jag ofta vidare på ”andra som köpt denna produkt köpte även”. Den som kom på det systemet borde få nobelpriset. Jag tror att få av de som köper skivor på nätet köper ”storsäljarna”. Söker man sig till nätet är det något speciellt man vill ha, inte något som går att få tag på från Åhléns (för dubbla priset). Det är dock förståeligt att vanliga affärer inte kan ta in en halv miljon olika titlar. Då är det tur att vi har nätet. Större delen av mina ca 250 CD-skivor kommer direkt från internethandeln, så det är sådana som mig nätbutikerna har att tacka.
The Triumph of the Nerds
I vårt dagliga liv är vi helt beroende av teknik. Datorer, mobiltelefoner, och USB-minnen finns alla till för att underlätta och snabba upp vårt arbete och våra kommunikationer. För trettio år sedan såg tekniken helt annorlunda ut. Tekniskt sett var det stenåldern jämfört med idag. Det finns knappast något företag idag som inte är direkt eller indirekt beroende av Internet och telefoni. För många av dem står arbetet still så fort en server eller Internet kraschar.
Efter att ha tittat på filmen ”The Triumph of the Nerds” insåg jag vilken otrolig kämparglöd och hängivenhet det är som skapat den teknik som vi mestadels tar för given idag. Ett fåtal unga eldsjälar som Bill Gates och Steve Jobs, slet dygnet runt med att komma på nya idéer och koder utan att knappt ta sig tid att sova. De såg det inte som ett jobb, mer som en hobby. Den första Apple-datorn byggdes till exempel i ett garage, enbart för att imponera på skaparnas vänner. Att de sedan blev miljardärer hade nog ingen väntat sig.
Vad har jag lärt mig? Jo, för att bli miljardär behöver jag bara uppfinna något som inte finns men som varje hushåll behöver. De gjorde det ju…
Triumf? Japp.
Nu har jag äntligen tittat på tredje delen av The Triumph of the Nerds. Filmen fascinerade och höll fast mig samtidigt som den var urtråkig. Jag får inte det att gå ihop riktigt.
Det ska i alla fall bli intressant att se hur min reflektion blir. Ganska konstig kan jag tänka mig. Det brukar mina saker bli, tyvärr.
Vem är jag?
För er som undrar så ser jag ut såhär. Och jag gör narr av indie-posen, jag hyllar den inte. Däremot ser min polare Carro ut precis som på bilden där i bakgrunden. Precis så…
Inget mer blogg.se?
Det här är mitt första inlägg i den här bloggen. Ja, jag ska överge nymphaea.blogg.se ett litet tag. Inte helt dock – den här är till för skolarbete. Det ska bli ganska spännande att byta plattform ett tag. Visste inte ens om att den här fanns förrän den här kursen startade. Kanske hamnar jag här helt och hållet till slut?
Rock 'n' Roll 